.

Mr nr2. En "hopplös romantiker" som verkligen var kär i mig. Han gav mig komplimanger hela tiden och jag kände mig verkligen speciell. Det här är inte den typen av kille jag brukar gilla egentligen men jag föll för hans charm. Tyvär tog det inte lång tid innan jag insåg att jag inte var kär utan att han bara smickrade mig.

Mr nr3. Världens bästa kille. Han fick mig att må bra på alla sätt och vis. Varje gång jag blev sur så hade han tålamod och lyssnade och förstod mig alltid. Om jag fick bestämma hur en pojkvän ska vara så skulle han nog kunna kryssa alla punkter. Det tog slut för att jag kände aldrig det där "klicket" som man behöver för att ett förhållande ska kunna hålla i längden.

Mr nr4. Jag hade varit intresserad av den här killen i flera år och tillslut så blev han min. Även fast jag snabbt märkte att vi inte passade ihop så kunde jag inte släppa honom. Han var för speciell för det. Fick frågan en gång för några år sen om jag var tänd på honom och jag svara "jo visst, men han är mera en kille jag skulle gifta mig med". Jag var kär, men inget egentligen kändes helt rätt förutom hans närhet. Inget kan slå hans mysiga kramar och hans pussar. Önskar att det räckte för att fortsätta ett förhållande, men det gör det inte.